idaekenberg

Som jag skrev igår så ska jag börja på en liten berättelse om mig och hur jag både mår och har mått.

Hur samhället har sett på mig och även hur otroligt lång tid det tagit för mig att få den hjälp jag borde varit berättigad till. 

Texten kommer vara uppdelad och i slutet, eller "sista delen" kommer mina nutida reflektioner och tankar att knyta samman med berättelsen. För man kan inte få insikt utan bakgrunds info.

Jag Vet inte vem som kommer läsa detta, jag vet inte vem som kommer bli berörd eller känna igen sig. Men jag vet att jag vill att det ska komma ut, hur stort mörkertal det finns. Hur många människor som faller mellan stolarna. Jag är ju en av dem. Och om du är en av dem, vill jag veta det. 

Jag vet inte exakt hur det började om jag ska vara helt ärlig, det började nån gång när jag gick i mellanstadiet och kände att "alla andra flickor i klassen är sötare än mig, jag är nog inte värd lika mycket". Ungefär så tänkte jag. Det var nog inte mycket mer än så just då.

Men det är ganska illa att en 9-10 åring ens tänker så. Detta var ändå i slutet på 90-talet, skönhetshets och kläder existerade inte i den åldern då.

Jag vill inte ens tänka på hur det är idag.

Hursomhelst så gick åren och högstadiet kom, det kan ju vara den värsta tiden i livet för många. Speciellt om man inte är redo att ta så mycket ansvar. Vilket jag absolut inte var.

Såhär i efterhand vet jag att det var på grund av adhd'n (fick min diagnos som 19-åring) som jag inte var redo.

Inte för att jag var ett barn utan för att min känslomässiga mognad inte var där.

 

Under nästan hela 7an så blev jag mobbad, inte den där brutala mobbningen som man läser om i tidningar, utan mer den där tysta, de där blickarna, och utanförskapet. Jag vet inte varför riktigt, men den enda logiska förklaringen jag hade då, och fortfarande har är att jag var (och är) ful.

Hade ju redan haft de tankarna som barn, så jag kände att de bekräftades där och då. 

Min självdistans är att jag utvecklade början till bdd (det finns ju olika grader i helvetet, och jag är verkligen inte en av dem som inte kan få utanför huset. Men jag är en av dem som fortfarande nedvärderar mig, har svårt o se min spegelbild och mår illa av att se mig själv).

Jag slutade på den skolan i samband med sommarlovet. Och det är här nånstans minnena börjar svika mig. Jag började gå in i en depression.

Jag började skära mig för att lätta på ångesten, lätta på trycket att inte duga. 

Jag var väl 14 då. Och för mig var det att jag då kunde förflytta fokuset och smärtan inifrån, till något ytligt, något fysiskt. Något Som går o ta på. Jag behövde kunna se vad det var som gjorde mig så illa. Såren blev synonym med ångesten och hur den släppte det krampaktiga grepp som den höll mig i.

Så många gånger jag legat i sängen  och skrikigt rakt ut i smärta och tårar för att jag hatade mig själv så mycket. Kan någon klandra mig för att jag ville ha bort det?

Ja, sjukvården kunde det, genom att berätta för mig att jag var trotsig, och ville ha uppmärksamhet.

Ja det klart fan jag ville, jag ville att någon eller något skulle ta bort det från mig. 

Jag vet hur jag hade läst att man kunde ljuga o säga att det var katten, eller så. Men med 40 skärsår så måste man ha träffat en förbannat elak katt. Det lurar ingen.

Jag tog till allt jag hittade, nycklar, köksknivar, kapsyler osv, allt är ett vapen om man bara är tillräckligt påhittig.

Jag hade knivar gömda under mina gosedjur på en hylla för att mamma o pappa inte skulle se dem. 

Jag vet inte hur många gånger mamma släpat upp mig till jour-bup i hopp om att få en riktig samtalskontakt.

Men det avfärdades gång på gång som "tonårsbeteende" och "trots".

Ett annat klassiskt svar som min mamma fick var även "men du har ju en så smart dotter, och du är en bra mamma, ni reder nog ut det här själva".

Och så åkte vi hem. Och karusellen fortsatte.

Minnena bleknade, dagarna flöt ihop. Jag visste inte vad jag skulle göra, hade skrivit hejdå-brev till alla mina vänner. Gjort ett eget testamente där jag portionerade ut de få ägodelar 15-åriga jag hade.

Beskrev vilka låtar jag ville ha på min begravning, och tänkte att "om de lyssnar på texten så förstår de vad jag kände".

Det gick aldrig så långt då, för då hade jag inte suttit o skrivit detta idag. Men att ha allt klart, tankarna på det, och ett självklart utförande ska vara mer än nog för att få hjälp.

Men det var det inte. Jag tänkte aldrig då på varför, utan kände mer: "jag är inte värd att få hjälp helt enkelt, det är väl meningen att jag ska må dåligt".

Och det har jag kvar i mig än idag, jag är komplett livrädd för att få hjälp, för att börja må bra. Det känns oerhört jobbigt. 

För att återgå till högstadietiden så bytte jag skola. Men hamnade direkt i fel sällskap, med en tjej med samma problem. Och vi hjälpte inte varandra, vi drog ner varandra i skiten. 

Min räddning kom en vecka på vintern när hon var sjuk.

Jag lyckades då börja prata med de andra i klassen. 

Och när hon kom tillbaka struntade jag i henne. 

Det var kanske elakt. 

Men det var min överlevnadsinstinkt som tog över.

Och jag mådde rätt bra där ett tag, självklart skar jag mig fortfarande, men jag hade ändå det bra.

 Det var här jag upptäckte charmen i alkohol med.

Hur den kunde få mig att försvinna från min egen hjärna. För om man dricker tillräckligt mycket, så däckar man. Och i och med det så somnar demonerna.

Jag tror jag pausar här och återkommer till historien sen, det är lite utmattande att skriva så här långt, speciellt när man bara har en telefon att tillgå :).

Jag får be om ursäkt ifall texten är rörig, det här är första gången jag skriver ut den i ord.

Har haft en hel natt inatt, inte vaknat, inte gråtit, ingen mardröm. Skönt! Undrar om det är för att jag egentligen inte var schemalagd till idag... ÅNGESTEN ÄR TOTAL.

Dock har jag blivit attacksjuk, känna som att jag har en liten djävul i halsen som sticker sin treudd i halsen varje gång jag sväljer, hade hellre suttit o dreglat än o svälja.

Men så kan man ju inte göra.

Dagens Elvanse; bra, som vanligt, torr i munnen, lite pirrigt i kroppen. Men ändå fullt fokus på vad som ska göras. 

Kan inte säga det för många gånger, detta är så mycket bättre än de "gamla" preparaten (concerta, Ritalin, strattera). Enligt mig alltså.

Har nog en vecka kvar innan det är daga att gå till sjuksköterskan igen och kolla blodtryck o grejer, då kommer ju också frågan "ska vi öka dosen?"

Det är den stora frågan, men jag tror inte att det blir bra med mer. Det enda jag kan tänka mig kommer hända är att det blir mer pirr i kroppen.

Jag håller mig som sagt hellre i underkant än i överkant.

 

Men nu ska jag iväg till min bästa Sara och fixa håret, efter det ska jag knåpa ihop en liten text angående psykiskt mående.

Har en fantastisk vän vid namn Erica som har skapat en facebooksida som heter "välmående själ". Hon vill öka medvetenheten runt psykisk ohälsa. Ett fantastiskt initiativ!

Och har då bett mig skriva en text för den här Facebooksidan, eftersom jag som har så lång "erfarenhet" av detta.

Får lite prestationsångest, vill ju skriva mitt allra bästa!

Men det blir nog bra, så länge budskapet går fram.

Tänkte att jag skulle dela upp texten i bitar så det blir lite mer lättläst.

Så nån gång i eftermiddag kommer väl del 1 upp.

Så om nån är intresserad av det så är det bara o hålla utkik :) .

Har haft två helt horribla nätter de senaste två, ja nätterna. Vaknat mitt i natten av mardrömmar och med ångest. Mest på grund av hela situationen på jobbet. Det tär på mig något otroligt.

Vill ju faktiskt inte ens gå tillbaka o jobba de sista dagarna jag har i oktober. Det känns jobbigtbpå många sätt.

Inatt vaknade jag 04:20, pigg som jag vet inte vad, bestämde mig för att inte försöka somna om och ta en tidig morgon helt enkelt.

Tog min medicin vid 05 kanske, och nu känner jag mig så himla orolig i kroppen, för att inte tala om hur torr jag känner mig i munnen, och då har jag faktiskt ätit frukost.

Ni vet, ibland när man inte ätit på länge kan man bli torr i munnen för salivutsöndringen inte blir som den ska (mysigt va?)

Nu vet jag dock inte om all oro beror bara på medicinen, tror att det är så att det blir värre i och med att jag blir lite mer verklighetsmedveten och mer alert på vad en uppsägning faktiskt innebär.

Tror det förstärker hela grejen.

Jobbigt är det hur som helst, och jag försöker sysselsätta mig med saker hela tiden, framförallt cigaretter verkar det som. För det enorma röksuget i samband med Elvanse har då inte minskat.

Men åter igen, det kan ju vara oron i kroppen som spökar.

Längtar till oktober är över. På många sätt.

Sweet baby Jesus. Det här med att vara tjej, och pms. Inte kul, INTE KUL. 

Har precis spenderat 2,5 timme framför New Girl, storgråtandes.

For no logical reason.

Vad det gäller medicinen så är det prima faktiskt, har haft den nästan en vecka och det pirriga känsliga i kroppen kommer inte alls längre. Känner mig fortfarande torr i munnen dock, mindre fresh. Men men, känner mig inte lika aptitlös som innan, vilket också är skönt. Men känner samtidigt inte heller för att äta.

Nu ska jag försöka släpa mig till Sofie för lite pepp. 

Pms-pepp.

Undrar om detta förklarar helgens vredesutbrott, hade inte en tanke på det, men nu känns det logiskt.

Xoxo 

Jaha, då var det daga igen. Börja skriva. För min egen skull, och nu blir det till att dokumentera om min nya medicin, Elvanse, 30mg.

Jag har tagit den i 4 dagar nu, och de första två dagarna kändes det ganska konstigt, pirrigt i kroppen, nervös, lite rastlös och väldigt pigg och vaken. Dag tre så kändes det inte alls på samma sätt, kände mig helt vanlig fast fortfarande pigg och vaken.

Idag, dag fyra så känns det som dag ett och två igen.

Det KAN ha o göra med att dag tre så aktiverade jag mig genom att åka med min häst till vertinären, och dag ett, två och fyra har jag bara varit hemma och kollat på Gossip Girl.

Det är ju dock på grund av att jag har nån förkylning som ligger och spökar i bakgrunden. 

De bieffekterna jag märkt av tydligast är ungefär de samma som med concerta, muntorrhet, minskad aptit och sen den där pirriga känslan i kroppen.

Och sen en sak till, att jag är röksugen HELA tiden. Knäppt. Kanske för att jag känner mig så rastlös.

Vad det gäller aptiten är det bättre än med concerta ändå, för med Elvanse kan jag ändå säga till mig själv att äta och göra det utan illamåendet och kräkningarna. Så det är bra. Dock, som sjuksköterskan sa så måste jag påminna mig själv om att "nu bordevjag vara hungrig, ät".

Men smart som jag är så har jag kommit på att om jag börjar ta mina p-piller igen, samtidigt som elvanse så borde aptiten öka lite. Eftersom hungern blir starkare för mig med p-piller. Och det verkar ändå funka ganska bra, eller om det bara är så att Elvanse är en bättre medicin jämfört med Concerta.

Och just nu känner jag att en högre dos än 30mg är onödigt, jag får den önskade effekten av den styrkan och skulle aldrig riskera att det slår över till för mycket bara för att jaga "en lite bättre effekt".

Med concerta var jag uppe på närmare 70-80mg och det gjorde mig inget gott alls.

Om någon med någon av dessa mediciner läser detta nån gång så rekommenderar jag hellre att man stannar ett steg lägre än tar ett steg för högt. Det är blir bara rent kaos.

Nu är det dags för mig att packa, imorgon bitti bär det av mot Göteborg för äventyr! Spännande.