idaekenberg

Som jag skrev igår så ska jag börja på en liten berättelse om mig och hur jag både mår och har mått.

Hur samhället har sett på mig och även hur otroligt lång tid det tagit för mig att få den hjälp jag borde varit berättigad till. 

Texten kommer vara uppdelad och i slutet, eller "sista delen" kommer mina nutida reflektioner och tankar att knyta samman med berättelsen. För man kan inte få insikt utan bakgrunds info.

Jag Vet inte vem som kommer läsa detta, jag vet inte vem som kommer bli berörd eller känna igen sig. Men jag vet att jag vill att det ska komma ut, hur stort mörkertal det finns. Hur många människor som faller mellan stolarna. Jag är ju en av dem. Och om du är en av dem, vill jag veta det. 

Jag vet inte exakt hur det började om jag ska vara helt ärlig, det började nån gång när jag gick i mellanstadiet och kände att "alla andra flickor i klassen är sötare än mig, jag är nog inte värd lika mycket". Ungefär så tänkte jag. Det var nog inte mycket mer än så just då.

Men det är ganska illa att en 9-10 åring ens tänker så. Detta var ändå i slutet på 90-talet, skönhetshets och kläder existerade inte i den åldern då.

Jag vill inte ens tänka på hur det är idag.

Hursomhelst så gick åren och högstadiet kom, det kan ju vara den värsta tiden i livet för många. Speciellt om man inte är redo att ta så mycket ansvar. Vilket jag absolut inte var.

Såhär i efterhand vet jag att det var på grund av adhd'n (fick min diagnos som 19-åring) som jag inte var redo.

Inte för att jag var ett barn utan för att min känslomässiga mognad inte var där.

 

Under nästan hela 7an så blev jag mobbad, inte den där brutala mobbningen som man läser om i tidningar, utan mer den där tysta, de där blickarna, och utanförskapet. Jag vet inte varför riktigt, men den enda logiska förklaringen jag hade då, och fortfarande har är att jag var (och är) ful.

Hade ju redan haft de tankarna som barn, så jag kände att de bekräftades där och då. 

Min självdistans är att jag utvecklade början till bdd (det finns ju olika grader i helvetet, och jag är verkligen inte en av dem som inte kan få utanför huset. Men jag är en av dem som fortfarande nedvärderar mig, har svårt o se min spegelbild och mår illa av att se mig själv).

Jag slutade på den skolan i samband med sommarlovet. Och det är här nånstans minnena börjar svika mig. Jag började gå in i en depression.

Jag började skära mig för att lätta på ångesten, lätta på trycket att inte duga. 

Jag var väl 14 då. Och för mig var det att jag då kunde förflytta fokuset och smärtan inifrån, till något ytligt, något fysiskt. Något Som går o ta på. Jag behövde kunna se vad det var som gjorde mig så illa. Såren blev synonym med ångesten och hur den släppte det krampaktiga grepp som den höll mig i.

Så många gånger jag legat i sängen  och skrikigt rakt ut i smärta och tårar för att jag hatade mig själv så mycket. Kan någon klandra mig för att jag ville ha bort det?

Ja, sjukvården kunde det, genom att berätta för mig att jag var trotsig, och ville ha uppmärksamhet.

Ja det klart fan jag ville, jag ville att någon eller något skulle ta bort det från mig. 

Jag vet hur jag hade läst att man kunde ljuga o säga att det var katten, eller så. Men med 40 skärsår så måste man ha träffat en förbannat elak katt. Det lurar ingen.

Jag tog till allt jag hittade, nycklar, köksknivar, kapsyler osv, allt är ett vapen om man bara är tillräckligt påhittig.

Jag hade knivar gömda under mina gosedjur på en hylla för att mamma o pappa inte skulle se dem. 

Jag vet inte hur många gånger mamma släpat upp mig till jour-bup i hopp om att få en riktig samtalskontakt.

Men det avfärdades gång på gång som "tonårsbeteende" och "trots".

Ett annat klassiskt svar som min mamma fick var även "men du har ju en så smart dotter, och du är en bra mamma, ni reder nog ut det här själva".

Och så åkte vi hem. Och karusellen fortsatte.

Minnena bleknade, dagarna flöt ihop. Jag visste inte vad jag skulle göra, hade skrivit hejdå-brev till alla mina vänner. Gjort ett eget testamente där jag portionerade ut de få ägodelar 15-åriga jag hade.

Beskrev vilka låtar jag ville ha på min begravning, och tänkte att "om de lyssnar på texten så förstår de vad jag kände".

Det gick aldrig så långt då, för då hade jag inte suttit o skrivit detta idag. Men att ha allt klart, tankarna på det, och ett självklart utförande ska vara mer än nog för att få hjälp.

Men det var det inte. Jag tänkte aldrig då på varför, utan kände mer: "jag är inte värd att få hjälp helt enkelt, det är väl meningen att jag ska må dåligt".

Och det har jag kvar i mig än idag, jag är komplett livrädd för att få hjälp, för att börja må bra. Det känns oerhört jobbigt. 

För att återgå till högstadietiden så bytte jag skola. Men hamnade direkt i fel sällskap, med en tjej med samma problem. Och vi hjälpte inte varandra, vi drog ner varandra i skiten. 

Min räddning kom en vecka på vintern när hon var sjuk.

Jag lyckades då börja prata med de andra i klassen. 

Och när hon kom tillbaka struntade jag i henne. 

Det var kanske elakt. 

Men det var min överlevnadsinstinkt som tog över.

Och jag mådde rätt bra där ett tag, självklart skar jag mig fortfarande, men jag hade ändå det bra.

 Det var här jag upptäckte charmen i alkohol med.

Hur den kunde få mig att försvinna från min egen hjärna. För om man dricker tillräckligt mycket, så däckar man. Och i och med det så somnar demonerna.

Jag tror jag pausar här och återkommer till historien sen, det är lite utmattande att skriva så här långt, speciellt när man bara har en telefon att tillgå :).

Jag får be om ursäkt ifall texten är rörig, det här är första gången jag skriver ut den i ord.