idaekenberg

Jag har jobbat mitt sista pass på donken inatt. Sista jobbdagen i Norge på ett bra tag. På torsdag drar jag här ifrån hem till Svea. Vemod.

Och lycka, har kommit fram till att jag är nog en av de friaste människorna som vandrar på denna jord. Jag stannar inte för något. Som en fucking bulldozer plöjer jag ner allt i min väg för att komma dit jag vill, men vissa undantag då. Man får ju inte vara hur elak som helst.

Jag tror det beror mycket på att jag håller på att hela mig själv, jag har aldrig velat ta till någon psykolog eller gå i terapi. Även om jag vet att jag egentligen borde suttit inspärrad ett par år av min ungdom.
Jag har börjat uppskatta mer av vad livet har att ge, även om det är svårt att vänja sig av med 22 års invant beteende och tänkande.

Jag håller på att komma längre och längre ifrån mina dåliga tankar, även om de gärna besöker mig. Och då med full kraft utan någon som helst mercy.

Det är mitt största problem nu för tiden att jag kan inte stoppa och det är inte som att jag kan mota bort dem. För står man i vägen för en skenande tåg så kommer man garanterad bli överkörd. Det är det bästa sättet jag kan förklara på.

Precis så.



Jag börjar se att det faktum at jag lever här och nu är en gåva (uuuuuh thats fuckin cheesy but what evs). Jag kan inte sätta mig i en skolbänk i 10 år för att "bli*" något, vem FAN bestämmer vem och om man blir något. JO siffror i ett system. Jag vet exakt vad jag kan och vill, och det är att resa, vandra från stad till stad. Kanske stannar jag någon gång, kanske stannar jag aldrig.

Kanske dör jag på ett flygplan påväg till ett annat ställe än det jag varit på. 

Jag ser mig som en modern hippie, eller proffesionell kanske. Work shit jobs, for shit money. Träffar nya själar och lämnar dom. Hejdå är alltid svårast (SJÄLVKLART). Dock behöver ett hejdå inte vara för evigt. Som ett sånt hejdå jag sitter med nu.



Dock vet jag att det antagligen är det. Tystnad är också ett svar.



Men man får drömma, det är inte förbjudet.