I'm glad I didn't die before I met you
Kategori: Allmänt
Viss musik får mig att känna efter exta mycket, verkligen får mig att gå in i mitt eget sinne och tänka.
Det är som att stänga ute världen, jag vet att det en välanvänd klyscha. Men ack så sann, dock inte alltför vanlig i min vardag. Där tankar och känslor gärna mixar sig samman utan någon som helst logisk anledning.
Jag mejlade till min Kanadafamilj häromdagen, för vi hade inte pratat på ett tag. Fick ett jättefint svar tillbaka, där Jenny (mamman) sa hur mycket som hade tänkt på mig och min ankomst. Känner mig så otroligt lyckligt lottad med den här familjen. Fick underbara bilder på barnen, åh dom ser så trevliga ut !
Som jag skrivit i tidigare inlägg så har jag ju känt mig lite ledsen för att åka, på ett sätt är jag ju det såklart. Och kommer aldrig neka till att jag lämnar Norge med mycket starka känslor för ett par personer.
MEN jag vet att dessa finns kvar. På ett eller annat sätt.
Och jag ska heller inte neka till att jag suttit i exakt samma situation för nära ett år sedan, lämna ett ställe med så många ouppklarade känslor, det är inte lätt. Men det kanske jag lär mig av. Fast, hahah lärde mig inget förra gången, kanske tar det tid för saker att sjunka in.
Men saker är som det är och innan jag flyttade till detta ställe så hade jag redan resan bestämd, och jag måste åter igen pånminna mig om att jag kommer tillbaka. Men åter igen, så kanske saker och ting är annorlunda, men förhoppningsvis kan jag få tillbaka december, fast i augusti.
FY fan vad länge det låter som, en hel sommar och en hel vår, åh det var lite deprimerande. Men jag har faktiskt redan bott i oslo precis lika länge som jag kommer vara borta :)
Jag har så mycket tankar idag, extremt mycket som snurrar. Jag får liksom inget stopp på det, det bara maler och maler i hjärnan. Men jag kan nog konstatera att jag har en väldigt bra dag, en LYCKLIG dag. jag har fina vänner, fint hus, fint rum, fin granne, även om det är en svår granne.
OCH jag kan inte med ord beskriva min kärlek till Henrik och Myrna, som kommer stå och hålla min hand när jag står på Arlanda och ska ge mig ut i stora vida världen helt ensam för första gången.
Åh ! (vill bara påpeka att det är inte norgekaffe som är kärlek, utan det faktum att jag satt och drack blaskigt norgekaffe på tunnelbanan och lyssnade på en fin liten sång som pappa henrik hade spelat in på min voicemail:)
puss
