idaekenberg

Trots sömntabletter verkar min kropp inte sluta vara vaken, irriterande, frustrerande. Hat.
Jag skulle inte banga på att vara normal, skulle inte banga på att gå tillbaka i tiden en vecka heller och ställa saker och ting till rätta.

Men jag besitter inte magi eller konsten att resa i tiden, så jag står här och nu och får istället acceptera vad som är nu. Det får helt enkelt fungera. Har mycket att fokusera på, så som min Kanada resa. 

Som förövrigt känns så fruktansvärt avlägsen men är mindre än en månad nära. Samtidigt som jag precis insåg att jag har 2 och en halv vecka kvar i Oslo och i min fantastiska källare.

Helvete, jag är ledsen för det. Det smärtar, men vissa saker måste nog ske fastän man kanske inte 100% är med på det själv. Jag måste nog lära av denna impuls.
Men jag är rädd, så fruktansvärt rädd och orolig. Vad tänkte jag?! Dra till kanada, själv, utan pengar, till en okänd familj, en okänd stad. Snacka om att vara lonley. Som tur är kan jag boka om min hembiljett.

Men jag känner mig som ett barn som blivit borttappad i mataffären, bara massa stora saker runt omkring mig som jag inte har koll på och ingen egentligen att hålla i handen när äventyret att hitta hem börjar.


Man vet aldrig vad man har förrens man förlorat det.




How to be brave.